Det blir inte alltid som man tänkt sig..

Oh lord. Where to start? När jag egentligen bara längtar till att finish.. Racap av dagen följer:

Börjar med halvpanik över att ha glömt avboka ett frukostmöte med en stripaerbickollega i från Billdal, men det visade sig vara falskt alarm. Puh. På övergångsstället hemma hade jag lite bråttom och hamnade på refugen mitt emellan körfälten. Inte bra. Totalt nerskvätt på ben och fötter innan jag ens kommit iväg. Kändes sådär just då att jag valt gympaskor och grå(!) träningsbrallor dagen till ära. Skit samma - tillfälligt bakslag - det hinner ju torka på tågresan. :) Väl på tåget sitter jag som en tönt och riktigt myser för mig själv och den grymma plats jag lyckats få till: Singelsäte i första klass - åt rätt håll! Bra där. Sen skiter det sig lite igen. Tåget har ingen förare och de måste ringa och kolla nåt innan vi kan få nåt besked. (Förmodligen hur bakis hur förarjäkeln hemma i sängen är och om han kan köra överhuvudtaget och hur fort han kan komma till jobbet..) Det tar typ tjugo minuter, men sen är vi iväg. Bra bra, det går bra nu. Det blir som man tänkt sig vet jag och jag tänker sjukt positivt. Vilken härlig dag, visst? (Stekhalt och varannan stackars sate hamnar på ortopeden men vilken härlig dag. ;)

Sen blir det lite knas igen. Tågvärden ropar ut ett visserligen riktigt roligt meddelande, men om att vi just nu fått vara med om något av den sämsta tågföringen under alla hans år - av fjärrtågsplaneraren i Göteborg som tvingade oss vänta på stationen vi då stod på (vilken det nu var) och valde att släppa ett pendeltåg före oss. Vilket innebar att vi snällt fick tuffa efter och stanna på varenda jä-a station ner till Mälmöu. R-Ö-V för min tidsplanering helt enkelt. Väl framme i Köpenhamn stannar tåget sedan ca 100 meter från perrongen och där står vi i en fina 5-6 minuter utan info, medan jag för en inre kamp mot alla jordens stresshormoner och repeterar mantran som att "det blir inte bättre för att man jagar upp sig" och "det är ingen som dör för att jag blir sen" men förgäves. Den prisvinnande skara äckliga människor som trycker och bufflar sig fram emot (de stängda!) dörrarna stör ihjäl mig och jag känner pulsen öka. Hallåå!?! Sen när sätter man en cigg bakom örat när man är kvinna över 40 och inte raggare?? Kalla mig praäktig och kärring och allt vad du vill - I don't give a shit. Hellre det än bööööösig.

Äntligen av tåget knappt två timmar försenad. Tjoho. Kampen med klockan tas upp på allvar. Det är nu 23 minuter tills min klass ska BÖRJA. Inte bra. Och Kenneth som skulle plocka upp mig messar att han tyvärr är sjuk. Fult ord också. Men det skulle krylla av taxis utanför stationen hade tågvärden lovat. Tågvärden ljög. Eller har aldrig åkt taxi från stationen i rusningstid. Det kryllade n-a-d-a av taxis. Däremot kryllade det av folk i taxikön. Ungefär där och då i denna historia utvecklar jag nån slags hybris och inser att i n g e n har givetvis så bråttom som jag, med en hälften så viktig destination. Så jag beslutar mig resolut att lösa saken på bästa sätt självklart till hela världens lättnad och vänder helt enkelt på klacken och traskar in på flådiga The Plaza. Där inne står ett par som jag skulle likna som nån slags greve och grevinna ur nån skottländsk deckare. Pälsar, hattar, cigariller och yllerutor i en enda härlig röra. Inte nog med att jag alltså står i lobbyn på The Plaza i mina Nikedojjor med lack, dunjacka med knallrosa luvtröja under, lila toppluva och en typ 15 meter lång ljusblå stickad halsduk och ser ut som ett spån - utan jag tror alltså även att jag plötsligt är typ Obama. Stegar självsäkert förbi de övriga väntande gästerna vid receptionsdisken och förklarar mitt akuta ärende med att jag desperat behöver deras hjälp med att ordna en taxi. Jag får frågan om jag är gäst på hotellet. Ah, tricky comeback. Hm, jag tänker en millisekund och svarar: "Not today." Braaaa där Eriksson. Jag har slutat förvåna mig själv med idiotiska uttalanden. (Jag behöver knappast tillägga att jag inte fick hjälp med någon taxi..)

Efter att ha stått ett liv i den förbannade taxikön, blivit utskälld av en dansk tant för att jag påpekade att det inte var okej att hon ställde sig framför mig i kön och sen blivit pustad och stönad åt i taxin för att jag inte tyckte det var ok att han rökte i bilen (hallååååå 2010!??!) så kom jag alltså fram till Dansk Fitness Vanlöse en halvtimma försent. För att köra en favorit i repris blir jag dessutom också tvungen att spärra mitt kort för andra gången på mindre än en månad eftersom jag snällt fick spendera 20 min i telefon med SJ under taxiresan för att boka om min hemresa så att jag inte skulle missa den. Och paranoid som jag är tyckte jag att öronen på taxichaffissen blev lite väl stora när jag läste upp alla siffror på mitt kreditkort inkl giltighetsdatum och cvv-kod. Tjoho igen.

När jag väl sladdar in på gymmet springer den söta receptionisten in i salen och hämtar ut (eh..) fem personer av de som tänkt vara med på mitt pass som nu påbörjat ett annat och jag kör till slut klassen med dem. De flesta var inga dansklassutövare till vardags om man säger så, så det blev en bra utmaning för mig att ta fram mina pedagogiska skills till max, men de var glada och duktiga och vi hade en kul timma. Efter klassen kollar jag telefonen och ser då att gymägaren skickat ett mess om att klassen blir tvungen att ställas in pga efterföljande klasser i samma sal. Jahapp. Vilken pepp. Tur att jag inte såg det innan ialla fall.

Och eftersom jag då alltså bokat om min biljett så hade jag efter klassen två timmar att slå ihjäl. En lång dusch och en taxiresa senare (där jag ingående fick veta av den trevliga indiska taxichauffören varför det är alldeles för sent att få barn i min ålder och att om jag vill ha ett barn till så borde det ske typ igår) dimper jag ner på ett indiskt place och beställer käk. Tre tuggor in i maten kommer en hyfsat ung smutsig man med flackig blick och säger att han gärna äter upp min mat om jag inte orkar allt för att han är hungrig. Aj. Ont i hjärtat. Jag gör vad varje god svensk gör när det kommer till tiggeri - mumlar nåt halvt ohörbart och ser ner tills han går. Men det gick inte. Aj igen. Det tar ungefär en halv minut men sen är det jag som rafsar ihop mina grejor och springer efter killen genom centralstationen och ger honom min mat och min dricka. Han blev glad. :)

Nu när jag äntligen på börjat den hittills bara en kvart sena (säg inget) hemresan har jag hunnit med att 1) Lära mig balanslåten på nya BODYBALANCEreleasen 2) Trott att knarkhunden på tåget vår ett husdjur och frågat om man fick klappa hunden 3) Hunnit fundera en lång stund på vad det var för nåt grannen åt eftersom det luktade ostbågar tills jag förstod att det var hans fötter. Inte ok.

Tja summa summaraum av dagen äventyr? Det är inte alltid en dans på rosor att vara egenföretagare. Så man ska vara glad att man har ett heltidsjobb att traska till tidigt imorrn bitti antar jag. Konstigt, för det känns inte alls så när jag tittar på de röda siffrorna som rullar ovanför kupédörren: "Estimated arrivaltime: 00.17" Fy fasan gummibanan helt enkelt.

Nya tag! :)

Tjipp /Å