Anger management? Eat shit..

Välkomna till dagen då bägaren rann över. Jag tappade det. Följande scenario utspelades idag utanför vårt hus ca kl.18.15. Till saken hör att precis bakom vår parkeringsplats går en cykelväg som man måste korsa för att kunna backa ut på gatan. Denna cykelväg känns ibland som cyklisternas autobahn men no sweat, jag väntar tills det kommer en lucka. Man vill ju liksom inte dö.

Ebbe och jag baxar in oss i bilen - vi ska till BeckiBusan och vi är på gott humör, knäpper fast alla bälten och gör oss redo för att backa ut. Jag krypkör bakåt i uppförsbacke (sån fena jag är på dragläge vid det här laget, ni anar inte) tills jag kan se cykelbanan åt båda håll. Har på mig jordens största pälsmössa så jag är t o m lite försiktigare än vanligt. Jag inväntar ett par cyklister både från ena och andra hållet och när jag sedan bara ser ett par i gångfart ca 20 m bort, varav den ena går och den andra sitter på sin cykel men liksom cyklar långsamt bredvid sin gående polare backar jag försiktigt ut. När jag kommit så långt bak jag behöver för att kunna köra framåt och svänga ut ser jag nån som slänger sig fram emot den ca två decimeters lucka som blivit framför bilen och fram till muren. Hoppsan, här var det bråttom tänker jag och skyndar mig att svänga ut så att luckan blir större. Då plötsligt sätter cyklisten (en kvinna typ 40-50år) ner en fot lite halvvingligt, hytter ut med armarna och stönar ljudligt medan hon blänger på mig (låter typ: "Ameh!" Ja, ni fattar.).

Här slutar det trevliga i denna historien. What the..? Eriksson bryter. Fullständigt. Vet inte riktigt vad som kom över mig för allt är lite suddigt härifrån, men jag slänger mig på en nanosekund aggressivt över till Ebbes sida av bilen tokglor ut kvinnan i fråga och skriker (alltså jag menar from the top of my lungs, gormar, VRÅLAR):

"MEN DU!!" (Uttalas på Göteborgska: "MEN DÖH!!)

Varken kvinnan eller jag rör en fena. Hatblicksduellen Allan har officiellt inletts. Jag fortsätter stirra ett par sekunder och skriker sen, så högt jag bara orkar:

"MEN JAG MÅSTE JU FÖR HELVETE BACKA ÖVER CYKELBANAN FÖR ATT KOMMA UT ÖVERHUVUDTAGET!!!"

Här blir det en slags paus. Jag med båda händerna på ratten, hängande över med ansiktet framför Ebbe i barnstolen (som utan ett ljud glatt iakttar spektaklet) och stenstirrar på kvinnan i fråga. Kvinnan står kvar med en fot i marken, händerna på styret och tittar spänt tillbaks på mig. Tystnad. Det är oklart hur länge detta ögonblick håller på - förmodligen bara någon sekund - men det kändes som en vecka ungefär. Sen vaknar jag till liv och inser, nej hon kan omöjligt ha hört mig. Idiotiskt att försöka kommunicera genom en ruta. Så vad gör jag? Jag vevar ner rutan bredvid Ebbe, mellan mig och henne. I mitt adrenalinpåslag slinter jag på knapparna och lyckas bara få ner en sisådär 5-6 cm av rutan, men skit i det, nu hörs jag tänker jag. (För omgivningen måste det ha sett ut som nån pälsbeklädd Örgrytekärring som tror hon är i typ Harlem varje gång hon går utanför sitt eget hus. Fattas bara att jag skulle låst dörrarna också.) Så pratar jag med kvinnan? Försöker jag förklara för henne? Nope. Jag upprepar min fras i oförändrad styrka:

"JAG MÅSTE JU FÖR HELVETE KÖRA ÖVER CYKELBANAN FÖR ATT KOMMA UT ÖVERHUVUDTAGET!!!"

Shit vilken konstig känsla. Att stå (sitta) och fullkomligt s k r i k a åt en annan människa sådär på en måndagkväll. Strange. Kvinnan tar plötsligt till orda. Lugnt och stilla säger hon:

"Men kör du då."

Nu till det roligaste i kråksången. Min hjärna har uppenbarligen fullkomligt gått i spinn. Jag kan inte längre resonera normalt än mindre använda en normal samtalston. Alla sömnlösa nätter, alla mammagnälliga tidiga mornar, alla cyklister som hytt med näven åt mig tidigare, alla idioter i trafiken, ALLA som jag nånsin velat ge en känga, men som inte fått det utan den negativa energin har istället lagrats på hög i mig - nu öppnades fördämningarna. Halleluja. Så efter kvinnans sakliga uttalande avrundar jag det hela lite lätt genom att med andas in så djupt att näsvingarna fladdrar, ta ny fart och i ett avgrundsvrål yppa den eminenta informationen:

"MEN JAG GÖR JU DET!!!"

Sådärja. Stilfullt. (Behöver jag tillägga att halva resan till Beckis gick åt till att be universum tolvtusen gånger om ursäkt för mitt hysteriska beteende och att förklara för Ebbe att det inte är okej att gorma åt andra männsikor.)

Ny dag imorgon. Ska åka spårvagn.

Hua. /Å