Men SLUTA GLAPPA Eriksson..!!!

Japp, det är alltså dagens tema. Det är nämligen just de dagar som jag egentligen undrar över hur det står till med min hjärna som jag behöver skriva av mig och älta saker lite längre i allmänhet.

På väg hem med spårvagnen idag sitter jag ganska långt fram och lyssnar på musik ur ena hörluren. Några killar går på och ställer sig längst fram. Tänker inte så mycket på det men mitt öra lyssnar tydligen på egen hand litegrand. Jag är iallafall efter en stund helt uppslukad av deras konversation angående huruvida om det överhuvudtaget finns någon som skulle köpa just hamburgare på McDonalds när en cheeseburgare har samma pris. (Ungefär här bör man ifrågasätta innehållsrikedomen i mitt liv då jag tydligen finner denna diskussion intressant nog att att inte bara slölyssna utan att tom stänga av musiken och spetsa öronen..)

Det är tydligt att tre killar i sällskapet är överens om att den fjärde är fullkomligt ufo-aktig som beställt en HAMburgare på MackiDonken nyss. De säger samma sak lite om och om (att "det ju är helt sjukt puckat mannen, eftersom en cheeseburgare" ...ja, ni fattar) igen på lite olika sätt och "hamburgersnubben" hävdar att det säkert är många som gör. Han menar på att man knappast kunde bygga varumärket McD om nu hamburgare i sig var så jävla tråkigt att käka. Bla bla it went on. And on. And on.

Det är här jag känner lite obehag i magen och en liiiiten liiten röst i mig börjar göra sig hörd. "Nej, Åsa gör det inte. Var tyst. De pratar inte med dig. Snälla snälla Åsa, var tyst.." Omöjligt. Jag ska nämligen gå av strax och måste då gå förbi killarna. Jag reser mig upp, går förbi dem och ställer mig vid utgången med ryggen mot dem.

"- Jag hade gjort det." Too late. Där kom det. Jag hade vänt mig om och upplyst killarna (och främre delen av vagnen?) att jag hade beställt hamburgare fast cheeseburgare kostar samma. Men nu blir det faktiskt lite kul. Inte för mig, men i allmänhet liksom. Fyra killar fryser i ett par sekunder och stirrar på mig. Jag hade väl kunnat räkna ut att de kanske inte skulle välkomna mig in i samtalet eftersom jag inte direkt var så jätteinbjuden, men ändå. Tycker det blir lite pinsamt så jag säger: "Jag gillar inte att osten är orange. Ser äckligt ut."

Jag önskar jag hade kunnat filmat ögonblicket där och då till er men my God, vad jag insåg att jag var gammal där och då. Hamburgerkillen är visserligen hygglig nog och utbrister nåt i stil med "ja just det,  där ser ni" till övriga killar som försöker att ömsom titta ut och låtsas att det regnar, klia sig lite "diskret" på överläppen för att dölja sitt garv och en tredje - den mest innovativa tycker jag - börjar helt enkelt att dra i luvan han hade på huvudet så långt ner över ansiktet medan han kollade ner i golvet att man skulle kunna tro att han var övertygad att det var en osynlighetscape. Jag menar verkligen DRA i luvan. "McDonalds eller Burger King?" fortsatte Hamburgerkillen.

Men SHIT, vad jag är nördig, tänkte jag. Så jäkla knäpp i huvudet. Halvt eller helt störd faktiskt. Det där med att man ska fråga sig vid olika situationer: 1) Behöver det här sägas? 2) Behöver det sägas just nu? och 3) Behöver det sägas av mig? hade uppenbarligen gått mig helt förbi. Min mun glappar JÄMT! (So much för den utmaningen från förra inlägget.. ;) Men lär jag mig då? Nope. Köra på i samma bana är lite mer min grej. Så innan jag kommer av spårvagnen och spenderar en halv gata fram mumlandes: "Det här är inte normalt. Det här är inte normalt. Det här är INTE normalt." så prioriterar jag tydligen ändå att vrida på huvudet och väsa ur mig ett:

"- Burger King."

Tvångsmässig? Inte farligt.

Stön /Å