Visst är det konstigt ändå. Jag kan verkligen längta ihjäl mig efter lite egentid och en natt utan barn då och då men så fort man tar ett kliv utanför dörrn suger det till som sjuttioelva blodiglar i magen. "Nämen, inte kan det väl vara..? Nej, nu inbillar jag mig allt.." Men visst är det så. Ända in i märgen.
Saknad.
Hade aldrig för mitt liv kunnat förstå hur beroende man kan bli av en så liten människa tidigare. <3
Men redan imorrn kväll får jag ju träffa mina killar igen så no sweat.
Kram /Å
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar