Soffläge och våldsbrott..

Mina fina killar ligger i soffan och läser stillsamt Bockarna Bruse när jag kommer och sätter mig bredvid..


..trodde jag. Hör så sakteliga dock Ebbe bli mer och mer upprörd över att bocken gör trollet ledsen i slutet.

-"Umma ock!" (dumma bock alltså) pekar Ebbe frenetiskt mot boken.
-"Men trollet tänkte ju äta upp bocken, eller hur?" förklarar Henke.
-"Umma ock! Umma ock!" Ebbe köper inte resonemanget. Han lutar sig fram med ansiktet nära bilden på bocken i boken och vrålar:
-"UMMA OCK!!"
Vid det här läget sneglar Henke och jag lite lätt förvånat mot varann. Eh, okej..?

Men slutar vår icke-pacifist till son där? Är han nöjd efter att ha skrikit ytterligare ett par gånger på bocken och slagit till boken med handflatan? No way Ray. Han ställer sig upp bredvid Henke kliver upp med ett ben på Henkes bröstkorg och fotar med den andra till boken med den milda kraft att han tappar balansen baklänges!

Men herregud - vad händer?! Och även om både Henke och jag med enkelhet inser att det är i det här läget man som redig förälder nu borde titta Ebbe lugnt in i ögonen och säga ett par väl valda ord. Helt klart. Så vad gör vi?

Vi fullkomligt bryter ihop. Av garv. Helt feltajmat, felsignalerat och felreaktionerat (jo, NU är det ett ord). Men shit alltså, you had to be there.

Barn kan faktiskt vara HUR kul som helst. Sömnbrist och bajsblöjor till trots. :)

Löv /Å