Usch och fy!

Livrädd. Fullkomligt. Såg "Kvinnan i rummet" ikväll. Usch! Så äcklig på så många sätt att det kröp under skinnet på mig. Trasiga, misshandlade utnyttjade människor som själva sedan blir svarta i själen och tar ut det på andra. Jag orkar inte. 

Varför jag såg den då? Ja, det undrar jag med. När jag väl hade börjat och satt med illamåendet i halsen halva filmen ville jag veta om allt skulle bli "ok" i slutet. Även om det aldrig kunde bli helt okej. Usch. Så jag hade huvudet vänt mot filmen hela vägen till slutet, absolut. Men såg jag mina handflator mer än själva filmen? Absolut! I kombination med att jag regelbundet även väste åt mannen: "Sänk!!" så att jag inte heller hörde nåt, så kan man nog egentligen med rätta ifrågasätta om jag ens sett filmen..

Men tillräckligt säger jag, tillräckligt. Precis som när man smakar på surströmming för första (enda?) gången och hejdar sig så fort man tagit minsta lilla tugga. "Men sådär kan du ju knappt känna smaken?!" 

Jodå. Tillräckligt.